Hepatit B är en leverinfektion som orsakas av ett virus (HBV). HBV hör till gruppen hepadnavirus. Människans hepatit B-virus smittar inte andra djur och andra djurarters HB-virus smittar inte heller människan.
Inkubationstiden för hepatit B är lång - vanligtvis 2–3 månader. Största delen (ca 60 procent) av hepatit B-infektionerna är symtomfria. Av de smittade får 40 procent någon form av symtom. De första symtomen är vanligtvis illamående, diarré, uppkastningar och magont. Också muskel- och ledsmärtor kan förekomma. Efter några dagar blir urinen mörkare och avföringen ljus till färgen. Efter det förekommer gulhet, dvs. ikterus, i huden och ögonens hornhinnor.
Vid akut leverinfektion försvinner symtomen oftast inom ett par veckor och leverns funktionsprov normaliseras inom några månader. Hos 0,8 procent av de insjuknade blir hepatit B-virusinfektionen fulminant, dvs. uppträder plötsligt med mycket svåra symtom. Då drabbas levern av nekros (lokal vävnadsdöd) inom några dagar. Prognosen för fulminant hepatit är dålig, mortaliteten är 60–80 procent.
Vid kroniska infektioner är leverns funktionsvärden (S-ALAT) ännu förhöjda ett år efter att den akuta infektionen uppträtt. Kronisk HBV-infektion leder i 20–30 procent av fallen till kronisk levercirros och var hundrade HBV-bärare insjuknar i levercancer. Risken för levercancer är mer än 200-faldig jämfört med den övriga befolkningen. De som lider av kronisk hepatit B är också bestående bärare av viruset.
Kring fem procent av dem som fått hepatit B-smitta blir bestående bärare och de kan föra sjukdomen vidare. Av de barn som fått smittan via förlossning eller amning blir 10–90 procent smittbärare.
Hepatit B-smitta kan konstateras med hjälp av blodprov. HbcAb (kärnantigen) är alltid positivt hos personer som haft hepatit B. Om HBsAg (virusets ytantigen) är positiv ännu 6 månader efter att den akuta sjukdomen börjat, har den insjuknade blivit virusbärare. Om bärarens HBeAg är positivt, är han/hon särskilt smittsam.
Laboratorieprovet S-ALAT är förhöjt både hos personer som lider av akut och kronisk hepatit. Med leverbiopsi kan man konstatera om HBV-bäraren har en kronisk leverinflammation. Eventuell levercirros (skrumplever) eller levercancer kan konstateras med hjälp av ultraljud eller biopsiprov.
Hepatit B smittar via blod och sekret. Hepatit B kan smitta från mamma till barn i samband med förlossning eller amning. Bland sprutnarkomaner smittar sjukdomen via smutsiga nålar och sprutor. Vid sex kan smittan överföras via små blodmängder, sädesvätska och slidsekret. Viruset har också konstaterats i urin, saliv och tårvätska.
Akut hepatit B läker oftast av sig själv. I början är det nödvändigt att vila, vara sjukskriven och undvika fysisk ansträngning. Man bör också undvika alkohol och mediciner som belastar levern. Personer som lider av hepatit med mycket kraftiga symtom (s.k. fulminant hepatit) vårdas på intensivvårdsavdelning på sjukhus.
Behandlingsresultaten för kronisk hepatit B är anspråkslösa, eftersom bara ca 5–25 procent av de behandlade svarar gynnsamt på den nuvarande medicineringen. I Finland har behandlingen av hepatit B centraliserats till universitetssjukhusen.
Den som insjuknat i hepatit B får detaljerade anvisningar om förebyggande av smitta, antingen från vårdstället eller från den egna hälsostationen. Då man uppsöker hälsovården är det bra att informera om sin hepatit B-infektion.
Hepatit B-vaccin ger ett gott skydd. I vaccinationsserien ingår tre vaccindoser, som ges med 0, 1 och 6 månaders mellanrum. Vaccinet ger skydd först efter två doser. Ca 90 procent av de vaccinerade får ett livslångt skydd. Vaccinet kan ges redan till nyfödda. Vaccinet är gratis t.ex. för familjemedlemmar till hepatit B-bärare, sprutnarkomaner samt deras närkontakter. Hälsorådgivning fås på den egna hälsocentralen eller på
Hälsorådgivningarna som är avsedda för drogbrukare.
Folkhälsoinstitutets
rekommendation 2005 om vaccinering mot hepatit inom ramen för det allmänna vaccinationsprogrammet
Kondom skyddar mot sexuellt överförd smitta. Utomlands lönar det sig att undvika att ta tatueringar samt att inte använda droger med redskap som använts av andra. För dem som reser utomlands rekommenderas hepatit B-vaccinering då man reser till ett land med hög incidens, detta gäller i synnerhet för s.k. äventyrsresenärer och dem som besöker vänner och släktingar.
Bild: Resenärens hälsoguide 2007(på finska): Områden som Hepatit B förekommer på.
Stickskada
Vaccinationerna kan inledas också efter stickskador eller andra blodkontakter vid olyckshändelser eftersom hepatit B har en lång inkubationstid. Det finns också s.k. hyperimmunoglobulin (HBIG) mot hepatit B som kan ges efter stickskador, om källan har fastställts som hepatit B-bärare. Om sticket sker via en nål som hittats t.ex. i en skräpkorg, sandlåda eller på marken inleds en hepatit B-vaccinationsserie, men HBIG ges inte.
Anvisning: Social- och hälsovårdsministeriet har publicerat anvisningar för att minska smittorna i arbetslivet (Veren välityksellä tarttuvat taudit työelämässä; STM Oppaita 1997:8).
Hepatit B är hyperendemisk i flera länder i Asien, Afrika och Sydamerika, dvs. i dessa länder är över åtta procent av befolkningen hepatit B-bärare. På hyperendemiska områden är den viktigaste smittvägen från mor till barn. I Finland är ca 0,1 procent av befolkningen hepatit B-bärare och största delen av smittorna sker via drogbruk eller sex.
I Finland konstateras 40–250 akuta och 250–350 kroniska hepatit B-infektioner årligen.
Aktuella siffror i registret över smittsamma sjukdomar
http://www3.ktl.fi/
Resenärens hälsoguide 2007:
Hepatit B (på finska)
Vaccinatörens handbok 2005:
Hepatit B-vacciner