Hepatit C är en leverinfektion som orsakas av ett virus (HCV). HCV hör till flavivirusen. HC-virusen indelas i grupperna 1–6 och dessutom i undergrupper till dessa. HCV har stor variationsförmåga och försöker på så sätt komma undan kroppens immunförsvar.
Inkubationstiden för hepatit C är lång, varierande mellan 15–140 dagar. Av de smittade uppvisar bara ca 25 procent symtom. De som har insjuknat i akut hepatit C lider oftast av gulhet, illamående och magont. Av de insjuknade får 0,1 procent kraftig akut – dvs. fulminant – hepatit.
Ca 85 procent av dem som fått hepatit C-smitta blir bestående sjukdomsbärare och 40–70 drabbas av kronisk aktiv hepatit. Hepatit C-smittan predisponerar för levercirros (skrumplever) och levercancer. Alkoholanvändning främjar uppkomsten av leverskador. Hepatit C-infektionen kan även utlösa en autoimmun sjukdom (antikroppar som kroppen producerar kan angripa själva kroppen), såsom inflammation i sköldkörteln, ulcerös colit, Sjögrens syndrom eller kronisk hudporfyri.
Hepatit C-infektion konstateras i blod genom antikroppsbestämning (S-HCVAb). Antikropparna kan påvisas i blodet först tio veckor efter smittan. Virusets nukleinsyra kan konstateras från blodprov med PCR-undersökning. Denna undersökning kan tidvis vara negativ och tidvis positiv, eftersom viruset inte utsöndras i blodomloppet hela tiden.
Smittan överförs främst via blod. Viruset kan förutom i blod konstateras i saliv, modersmjölk och urin, men deras betydelse som smittöverförare är oklar. Den största smittorisken är förknippad med att flera personer använder samma sprutor, nålar eller annan utrustning vid missbruk av intravenösa droger. Vid samanvändningen är den mängd blod som överförs rätt stor och smittorisken därför hög. I Finland är den absolut viktigaste riskfaktorn för hepatit C-infektion användning av intravenösa droger. Risken att få infektionen via en blodig nål är 1–3 procent. Blod eller saliv som kommer i kontakt med hud eller slemhinnor har inte konstaterats orsaka smitta. Risken att bli smittad via sex är mycket liten.
Vid medicinering används en kombination av interferon och ribavirin. Medicinering kan användas vid akut hepatit C samt vid kronisk men aktiv hepatit C. För att läkemedelsbehandlingen ska lyckas måste patienten förbinda sig till den. Vid hepatit C påverkar virusets genotyp svaret på läkemedelsterapin. Med dagens medicinering uppnås ett långvarigt terapisvar hos t.o.m. 46–95 procent av de behandlade.
Behandlingens största kontraindikation är bl.a. narkotika- eller alkoholberoende, svåra psykiska sjukdomar, hjärtinsufficiens, instabil epilepsi, dåligt balanserad diabetes, svår primärsjukdom och graviditet.
Man har inte lyckats utveckla ett vaccin mot hepatit C. För dem som använder narkotika intravenöst är det viktigt att alltid använda rena nålar och sprutor och undvika gemensam utrustning. Hälsorådgivning fås på den egna hälsocentralen eller på
Hälsorådgivningarna som är avsedda för drogmissbrukare.
Det lönar sig att undvika att ta tatueringar utomlands.
Trots att risken i vardagslivet för en hepatit C-smittad att smitta sina närkontakter är väldigt liten, lönar det sig att hålla tandborstar och rakapparater som personliga. Smittor via bestick, leksaker eller tvättrum och toaletter har inte beskrivits. Då man uppsöker hälsovården är det viktigt att informera om sin hepatit C-smitta.
Hepatit C är den vanligaste orsakaren av leverinflammationer i Finland. På senare tid har det konstaterats 1 200 fall av hepatit C årligen. I Finland är den vanligaste HCV-typen 3a (sammanlagt 42 procent av HCV-fallen). Av sprutnarkomanerna är ca 80 procent hepatit C-positiva.
Aktuella siffror från registret över smittsamma sjukdomar
http://www3.ktl.fi/
Publikation:
Smittsamma sjukdomar i Finland
Terveyskirjasto (Hälsobiblioteket) Hepatitis C
WHO: Hepatitis C