Målsättningen med det allmänna vaccinationsprogrammet är att ge finländarna ett så gott skydd som möjligt mot de sjukdomar som kan förebyggas genom vaccinering ( tabell 11). Vaccinationerna är frivilliga och avgiftsfria. Vaccinationsprogrammet kan behöva ses över bl.a. vid förändringar i smittsjukdomarnas epidemiologi, på grund av biverkningar i samband med olika vacciner, och när det kommer ut nya vacciner på marknaden. Tabell 12 anger vilket år olika vaccinationer enligt det allmänna vaccinationsprogrammet har inletts.
Social och hälsovårdsministeriet (SHM) ansvarar för den allmänna planeringen, ledningen och övervakningen av bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Ministeriet är den beslutsfattande instansen även i frågor som gäller vaccinationsprogrammet. Som ministeriets sakkunnigorgan i frågor som gäller bekämpningen av smittsamma sjukdomar fungerar delegationen för smittsamma sjukdomar. Sakkunniginrättning vid bekämpningen av smittsamma sjukdomar är Institutet för hälsa och välfärd (THL). Vid beslut i frågor som gäller vaccinationsprogrammet stöder sig SHM på den nationella sakkunniggruppen för vaccinationsfrågor, THL:s arbetsgrupp för vaccinationsrekommendationer samt sakkunniggrupperna för de specifika vaccinerna. Ansvaret för det praktiska organiserandet av vaccinationerna ankommer på kommunerna (lagen om smittsamma sjukdomar 583/1986, ändrad genom lag 935/2003).
Att göra upp en tidtabell för vaccineringar innebär alltid kompromisser. Man måste ta hänsyn till sjukdomens svårighetsgrad, insjukningsrisken i olika åldrar, immunförsvarets utvecklingsgrad hos den som skall vaccineras, vaccinets effekt, möjliga biverkningar samt hälsovårdsorganisatoriska och -ekonomiska aspekter. Målsättningen är att uppnå en tillräcklig skyddsnivå så tidigt och med så få vaccindoser och biverkningar som möjligt.
Den reguljära uppföljningen av det allmänna vaccinationsprogrammets genomförande hör till de uppgifter som SHM har fastställt för THL. Det tidigare anmälningsbaserade systemet för riksomfattande uppföljning byggde på register över samtliga vaccinationer som upprätthölls av hälsovårdarna. I samband med att ansvaret för uppföljningen av förekomsten av smittsamma sjukdomar och vaccinationsprogrammets genomförande överfördes på THL år 1992, ersattes det tidigare uppföljningssystemet med ett system baserat på regelbundna stickprovsundersökningar som genomförs med några års intervall.
Genomförandet av vaccinationsprogrammet har lyckats väl, tack vare det utmärkta rådgivningssystemet. Vaccinationstäckningen har alltid varit god, och Finland har på denna punkt varit ett föredöme för andra länder. Så gott som alla barnfamiljer använder sig av den kommunala barnrådgivningens tjänster. Den senaste undersökningen av vaccinationstäckningen bland 2005 födda barn visade att nästan 97 % av alla finländska barn erhöll samtliga vaccinationer i det allmänna vaccinationsprogrammet före 24 månaders ålder. ( www.ktl.fi/portal/svenska/halsoteman/vaccination/vaccinationstackningen/).
Avgiftsfria influensavacciner har sedan hösten 2002 erbjudits förutom medicinska riskgrupper även friska personer som fyllt 65, eftersom risken för svårartad influensa ökar med stigande ålder också hos personer som inte har någon konstaterad sjukdom. Enligt uppgifter från kommunerna vaccinerades 43 % av alla 65 år fyllda personer hösten 2009. WHO:s generalförsamling beslöt år 2003 att influensavaccineringen år 2006 bör täcka 50 % av riskgrupperna och 75 % år 2010. I fråga om vaccinering mot influensa finns det således rum för förbättringar.
Vaccinationsprogrammet förnyades 1.1.2005
Social- och hälsovårdsministeriets förordning om vaccinationer samt om screening av smittsamma sjukdomar under graviditet (421/2004) ger anvisningar om vilka vacciner som skall användas och vaccinationstidtabellen från 1.1.2005. Ministeriets förordning baserar sig på lagen om smittsamma sjukdomar (ändrad genom lag 935/2003) ( se bilaga Social och hälsovårdsministeriets förordning om vaccinationer samt om screening av smittsamma sjukdomar under graviditet (421/2004)).
Antalet injektioner som ges på rådgivningarna minskar genom övergången till de nya kombinationsvaccinerna. Grundvaccinet är ett kombinationsvaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio och Hib
(DTaP-IPV-Hib), som innehåller ett acellulärt kikhostevaccin (aP, a = acellular, acellulärt). Vid 4 års ålder ges en dos DTaP-IPV-vaccin för att förstärka immuniteten. MPR-vaccineringarna fortsätter enligt nuvarande tidtabell (14-18 månader och 6 år). Efter övergångsperioden kommer man knappast att behöva några andra vacciner på barnrådgivningarna. Vaccinationen mot tuberkulos (BCG) ges liksom tidigare i regel på förlossningssjukhuset. (Se tabellerna 13 och 14.)
Acellulärt kikhostevaccin
Det acellulära kikhostevaccin som ingår i kombinationsvaccinet innehåller kikhostebakteriens proteinantigener i stället för hela avdödade kikhostebakterier. De acellulära kikhostevaccinerna ger färre feberreaktioner och lokala reaktioner än det kikhostevaccin av helcellstyp (wP, w = whole cell, helcells-) som gavs till barn under 2 år enligt det tidigare vaccinationsprogrammet. De bästa acellulära kikhostevaccinerna har enligt olika undersökningar en effekt på 75-95 %, vilket motsvarar effekten hos helcellsvacciner.
Kombinationsvaccinet DTaP IPV Hib
Kombinationsvaccinet DTaP IPV Hib ger skydd mot difteri (D), stelkramp (T, tetanus), kikhosta (P, pertussis) samt polio och sådana allvarliga sjukdomar som orsakas av bakterien Haemophilus influenzae typ b (Hib). Med undantag av det acellulära kikhostevaccinet (aP) är vaccinerna av samma typ som de vacciner som gavs separat eller i mindre omfattande kombinationer inom det tidigare vaccinationsprogrammet. Kombinationsvaccinet innehåller således difteri- och tetanustoxoider, renade, avdödade poliovirus (IPV) samt en polysackarid av Hib-bakterien som konjugerats till ett bärarprotein.
Färre injektioner
Med DTaP-IPV-Hib-vaccinet minskar det antal injektioner som behövs för att genomföra vaccinationsprogrammet för små barn. Före 2 års ålder får barnen skydd mot samma sjukdomar som förut med bara 5 injektioner mot tidigare 12 ( Bild 2).
Få biverkningar
De biverkningar av kombinationsvacciner som oftast har rapporterats vid kliniska studier är lindriga reaktioner (rodnad, svullnad) vid injektionsstället, och ibland lätt temperaturstegring. Förekomsten av sådana vanliga biverkningar kan väntas minska med det nya vaccinationsprogrammet, eftersom kikhostevaccinet är av acellulär typ och antalet vaccinationstillfällen är mindre än tidigare.
Kombinationsvacciner mot fem sjukdomar har varit i bruk sedan 1997, bl.a. på många håll i Europa. Under denna tid har de använts för vaccinering av miljontals barn. Till de sällsynta biverkningar som konstaterats i samband med denna vidsträckta användning hör hög feber, allergiska reaktioner, övergående svaghet och nedsatta reaktioner samt krampanfall. Samma biverkningar har rapporterats också efter vaccinering med de vacciner som ingick i rådgivningsprogrammet tidigare.
Lika god effekt
I de länder där man använder kombinationsvacciner har incidensen av de sjukdomar som kan förebyggas genom kombinationsvaccinerna förblivit oförändrad eller fortsatt att sjunka jämfört med den tid då man använde separata vacciner. De antikroppsnivåer som åstadkoms med kombinationsvacciner är till vissa delar något lägre än de som uppnås med separata vacciner. Detta anses dock inte ha någon större praktisk betydelse (Se avsnittet Nya kombinationsvacciner: vacciner mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio och Hib).
Inom det tidigare vaccinationsprogrammet behövdes det fyra doser DTwP-vaccin under de två första levnadsåren för att ge barnet skydd mot difteri, stelkramp och kikhosta. För att uppnå samma skydd med det nya kombinationsvaccinet (DTaP-IPV-Hib) räcker det med tre doser, om de ges vid 3, 5 och 12 månader i enlighet med det nya vaccinationsprogrammet.
Vaccinationstidtabellen
Enligt det nya vaccinationsprogrammet ges kombinationsvaccinet DTaP-IPV-Hib vid 3, 5 och 12 månader. Samma schema används också i de övriga nordiska länderna. (Se bilagan Social och hälsovårdsministeriets förordning om vaccinationer samt om screening av smittsamma sjukdomar under graviditet (421/2004)).
Behovet av boostervaccineringar
Programmet med tre doser DTaP-IPV-Hib-vaccin förutsätter att barnet ges en boosterdos i fyraårsåldern. På 3-4 år hinner antikroppshalterna mot difteri sjunka så mycket att en del av barnen skulle bli utan skydd om de inte fick en boosterdos. I denna ålder är det också motiverat med en förstärkning av tetanus- och pertussisimmuniteten. I 14-15-årsåldern ges en femte injektion (dtap), i vilken även ingår ett acellulärt kikhostevaccin. Injektionen ersätter den dT-dos som tidigare gavs i 11-13-årsåldern. De boostervacciner som ges i tonåren har lägre antigenhalter (dtap) än de vacciner som ges före skolåldern ( tabell 13).
Vuxna bör själva se till att de har fått minst tre vaccinationer mot stelkramp, difteri och polio. Vaccinskyddet bör förstärkas i enlighet med anvisningarna i tabell 15 (se avsnittet Vaccinering av den vuxna befolkningen).
Dessutom borde varje vuxen ha ett skydd som består av antingen två MPR vaccinationsdoser mot mässling, röda hund och påssjuka eller av att den vuxna har haft nämnda sjukdomar. Om det konstateras att vaccinationsskyddet hos en vuxen är bristfälligt i fråga om dessa vaccinationer, skall det kompletteras . Tabell16 (Vaccinationsprogram för ovaccinerade eller delvis vaccinerade barn och vuxna, om rekommenderad vaccinationsålder enligt det allmänna vaccinationsprogrammet har överskridits).
För att uppnå ett gott och långvarigt skydd mot pertussis, difteri och tetanus behövs det alltså 5 vaccinationer före 15 års ålder. Däremot behöver man inte längre ge några Hib-boosterdoser efter 2 års ålder. En rutinmässig förstärkning av polioimmuniteten är inte heller nödvändig nu när polio inte längre förekommer i vårt land. (Se avsnittet Vaccinering av den vuxna befolkningen).
Övergången till de nya kombinationsvaccinerna
Det nya vaccinationsprogrammet tillämpas på alla barn från ingången av år 2005. Vaccineringar som påbörjats därförinnan fortgår enligt det nya programmet och anpassas individuellt för varje barn. Folkhälsoinstitutet ger detaljerade anvisningar (på finska) om de vaccinationer som skall genomföras under övergångsperioden (se bilagan Vaccinering av barn i olika åldrar under övergången till det nya vaccinationsprogrammet (RONJA)).
Internationella undersökningar och erfarenheter från andra länder visar att vaccinationer som har inletts med DTwP-vaccin kan fortsättas med kombinationsvacciner som innehåller ett acellulärt kikhostevaccin. Genom de individuellt anpassade anvisningar som gäller för övergångsperioden säkerställs att alla barn får samma grundskydd oavsett vilken fas av vaccinationsprogrammet de befann sig i vid ingången av år 2005.
Influensavacciner och vacciner mot hepatit
Persongrupper för vilka influensa utgör ett väsentligt hot mot hälsan vaccineras årligen mot influensa innan en epidemiperiod börjar. Persongrupperna finns angivna separat (se avsnittet Vacciner mot influensa). THL bestämmer årligen vilka vacciner som skall användas och indikationerna för vaccination samt sörjer för distributionen av influensavaccin till hälsovårdscentralerna. Influensavaccinationen utsträcktes hösten 2002 till att gälla alla 65 år fyllda personer. Personer som på grund av sina levnadsförhållanden löper ökad risk för hepatit A- eller hepatit B-infektioner skall vaccineras mot hepatit enligt Folkhälsoinstitutets indikationer för vaccination. (Se tabell 14, se även Tabell 24. Folkhälsoinstitutets rekommendation 2005 om vaccinering mot hepatit inom ramen för det allmänna vaccinationsprogrammet).