Finland har för närvarande inget heltäckande system för centraliserad uppföljning av den vuxna befolkningens vaccinationer. Alla vuxna bör själva sörja för att de har fått minst tre stelkramps-, difteri- och poliovaccinationer. Vaccinationer som ges i vuxen ålder bör antecknas både i patientjournalen och på det personliga hälsokortet, så att personen själv kan kontrollera när vaccinationerna har getts och om vaccinationsskyddet behöver förstärkas.
Dessutom borde varje vuxen ha ett skydd som består av antingen två MPR vaccinationsdoser mot mässling, röda hund och påssjuka eller av att den vuxna har haft nämnda sjukdomar. Om det konstateras att vaccinationsskyddet hos en vuxen är bristfälligt i fråga om dessa vaccinationer, skall det kompletteras.
Stelkramps- och difteriskyddet behöver förstärkas vart tionde år med en boosterdos dT-vaccin. Som boosterdos kan man på egen bekostnad i stället använda dtap-vaccin (Boostrix). I dtap-vaccinet ingår förutom stelkramps- och difterivaccin också ett acellulärt kikhostevaccin. Någon boostervaccinering mot polio behövs inte i Finland. Men för resande till länder där det fortfarande förekommer polio rekommenderas en poliobooster vart 5-10 år. Poliobooster rekommenderas också för laboratoriepersonal och andra som hanterar prover innehållande poliovirus. Alla 65 år fyllda samt de som hör till de angivna medicinska riskgrupperna erbjuds gratis vaccination mot influensa vid hälsovårdscentralerna i oktober-november (se Vacciner mot influensa). Vaccinationen bör förnyas varje höst. Behovet av övriga vaccinationer är beroende av individens hälsotillstånd ( Vaccin mot vattkoppor och Vacciner mot pneumokockinfektioner), levnadsförhållanden ( Vacciner mot hepatit B (HBV), Vacciner mot hepatit A), yrke, arbetsuppgifter, utlandsresor eller studie- och arbetsvistelser i utlandet.
Vaccinationsprogram för ovaccinerade eller delvis vaccinerade
barn och vuxna, om rekommenderad vaccinationsålder enligt det
allmänna vaccinationsprogrammet har överskridits:
Tabell 16 .
Bestämmelser om förebyggande av smittrisk i arbetet
EU-lagstiftningen (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/54/EG) och motsvarande lagstiftning i Finland (statsrådets beslut 1155/1993, social- och hälsovårdsministeriets beslut 229/1998) innehåller bestämmelser beträffande risker som orsakas av biologiska agenser. Enligt arbetarskyddslagen (738/2002) skall i verksamhet som kan innebära exponering för biologiska agenser göras en bedömning av exponeringens art, omfattning och varaktighet för att man skall kunna bedöma den risk som exponeringen medför för arbetstagarnas hälsa och säkerhet och för att man skall kunna besluta om nödvändiga åtgärder. Enligt lagen om företagshälsovård (1383/2001) bör arbetsgivaren vid behov använda sig av företagshälsovårdspersonalen för att utreda risker och olägenheter för arbetstagarnas hälsa. Vid detta utredningsarbete kan företagshälsovården vid behov konsultera utomstående sakkunniga.
Om det vid bedömningen av risken konstateras att verksamheten på arbetsplatsen kan leda till att arbetstagarna utsätts för exponering, bör man tillämpa de metoder för att förebygga eller minska exponeringen som anges i statsrådets beslut 1155/1993. Till dessa metoder hör även vaccinering av arbetstagarna. Social- och hälsovårdsministeriets rekommendationer om skydd för personer som utsätts för smitta i arbetet har getts ut som en separat publikation (Veren välityksellä tarttuvat taudit työelämässä). Närmare uppgifter om behovet av utökat skydd vid utlandsarbete finns i bilagan Resevaccinationer(se även Matkailijan terveysopas). En rekommendation om vaccinationer i arbetslivet är under beredning vid Folkhälsoinstitutet och Institutet för arbetshygien, och beräknas bli given år 2005.
Folkpensionsanstalten betalar med stöd av sjukförsäkringslagen ersättning till arbetsgivaren för nödvändiga och skäliga kostnader för företagshälsovård. Till sådana kostnader hör kostnader för ovan nämnda riskbedömning samt kostnader för förebyggande arbete och kostnader för verksamheten för upprätthållande av arbetstagarnas arbetsförmåga, till vilka kan räknas sådana vaccinationer som av företagshälsovården anses vara nödvändiga på grund av arbetsrelaterade exponeringsfaktorer, vaccinationer som behövs i samband med arbetsresor samt influensa-, hepatit A- och hepatit B-vaccinering av medicinska riskgrupper.
Hälso- och sjukvårdspersonal
Vaccineringen av hälso- och sjukvårdspersonalen tjänar det dubbla syftet att skydda arbetstagarna mot smitta och att förhindra spridning av smitta från personal till patienter.
Liksom den övriga vuxna befolkningen bör också hälso- och sjukvårdspersonal ha sina grundvaccinationer i kraft. Anställda som inte har genomgått eller vaccinerats mot MPR-sjukdomar måste vaccineras mot mässling, påssjuka och röda hund. Vaccination mot vattkoppor är motiverat för alla vuxna som inte haft vattkoppor, speciellt för dem som sköter barnpatienter som lider av immunbrist (se Vaccin mot vattkoppor).
På avdelningar med immunbristpatienter är det ytterst viktigt med mässlingsimmunitet, och på avdelningar där man sköter gravida kvinnor är det ytterst viktigt med immunitet mot röda hund. Immuniteten mot MPR-sjukdomar utreds anamnestiskt i samband med anställningsundersökningen. I praktiken brukar man inte göra någon antikroppsbestämning, eftersom en anställd som redan har immunitet inte kan ta skada av en vaccinering. De flesta som är födda före år 1970 är immuna efter att ha genomgått MPR-sjukdomarna som barn. Av dem som är födda år 1975 eller senare har nästan alla blivit vaccinerade mot MPR på rådgivningen eller i skolan. En del av de äldre årsklasserna har blivit vaccinerade vid sjukvårdsläroanstalter, på förlossningssjukhus eller under beväringstiden. De som tidigare har fått 1 dos MPR-vaccin skall få en dos till. Om det inte går att fastställa vaccinering eller genomgångna MPR-sjukdomar, rekommenderas två doser MPR-vaccin med minst ett halvt, men helst 2-3 års intervall.
I Finland förekommer det ytterst sällan att någon får HBV-smitta i arbetet. Om arbetstagarna löper risk för exponering för HBV-smitta, skall man göra en bedömning av smittrisken på arbetsstället och utgående från den vid behov genomföra HBV-vaccinering på arbetsgivarens bekostnad (se Vacciner mot hepatit B (HBV)).
Arbetstagare inom barndagvården
Dagvårdsarbete sker i nära kontakt med små barn. Både grundvaccinationer och MPR-skydd måste vara i kraft. Meningokock- eller Hib-vaccinering är inte nödvändigt. I vissa fall kan det vara nyttigt med hepatit A-vaccinering (se Vacciner mot hepatit A), och även hepatit B-vaccinering kan vara motiverat (se Vacciner mot hepatit B (HBV)).
Laboratoriepersonal
Arbetarskyddslagen (738/2002) förutsätter att arbetsplatserna bedöms med avseende på smittrisken. Personer som i arbetet hanterar kända smittämnen eller prover som kan innehålla sådana smittämnen skall skyddas genom vaccinering på arbetsgivarens bekostnad, om det finns tillgång till ett effektivt och tryggt vaccin.
Arbetstagare inom avfallshantering
För personer som arbetar med avfallshantering räcker det vanligen med det normala vaccinskyddet för vuxna. Hepatit A-vaccinering kan vara motiverad vid en hepatit A-epidemi (se Vacciner mot hepatit A).
Utbyteselever och studerande
Man bör kontrollera att alla studerande har fått de vaccinationer som ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet. Antalet erhållna mässlings-, röda hund- och MPR-vaccindoser bör kontrolleras när det gäller studerande som är födda 1970 eller senare. Man bör se till att alla har fått två MPR-doser. Om det inte går att fastställa vaccinering eller genomgångna MPR-sjukdomar, rekommenderas två doser MPR-vaccin med minst ett halvt, men helst 2-3 års intervall.
För den som reser utomlands för att studera är det bra att ta reda på vilka krav på vaccinationer och tuberkulintestning som gäller vid läroanstalten samt de allmänna smittriskerna i destinationslandet (se Matkailijan terveysopas). Studerande får information om dessa frågor via de organisationer som har hand om studentutbytet. Till exempel i USA krävs i allmänhet läkarintyg över eventuell positiv Mantouxreaktion på BCG-vaccination samt intyg över givna vaccinationer (se bilagan Finlands BCG vaccinationspraxis (intyg på engelska)). Studerande som reser till områden med endemisk förekomst av hepatit B för att praktisera inom hälsovården behöver bland annat HBV-vaccin. De får det gratis som en del av det allmänna vaccinationsprogrammet (se Vacciner mot hepatit B och Matkailijan terveysopas).