En asylsökande vars ansökan är under behandling har lagstadgad rätt till sjukvårdstjänster endast i situationer av förstahjälpskaraktär. Dessa tjänster omfattar inte vaccinering, eftersom vaccinationerna hör till den förebyggande hälsovården. Undantag görs dock i fråga om asylsökande barn och gravida kvinnor. Dessa erbjuds möjlighet till vaccinationsskydd i enlighet med finländsk praxis. Samma möjlighet erbjuds kvotflyktingar och alla dem som har beviljats asyl samt övriga invandrare.
Det händer ibland att invandrare inte vet vilka vaccinationer de eller deras barn har fått, eller om de överhuvudtaget har fått några vaccinationer. Vaccinationernas kvalitet och skyddseffekt kan variera stort. Om bakgrundsuppgifterna är bristfälliga, bör personens individuella vaccinationsprogram utformas så att det åtminstone ger ett grundläggande skydd. När man vet att en asylsökande är vaccinerad, men saknar närmare uppgifter, kan man utgå från att vaccineringen har följt WHO:s EPI-program, om personen kommer från ett land vars hälsovårdsstandard inte motsvarar västerländsk nivå ( se tabell 18). Även om EPI-programmet genomförs rätt väl, är det inte på långt när alla invandrare, adoptivbarn, flyktingar eller asylsökande som har ett grundvaccinationsskydd. Om man saknar detaljerade uppgifter eller misstänker att kvaliteten på vaccinationerna har varit dålig, är man tvungen att bygga upp hela programmet från början, som om personen inte hade fått några vaccinationer alls. I oklara fall kan man överväga mätning av tetanus- och difteriantikroppar. För information om vaccinationstidtabeller för officiella vaccinationsprogram i olika länder kan man vända sig till THL:s vaccinavdelning, tfn 020 610 6060, vardagar kl. 10-12.
När det gäller ovaccinerade barn tillämpas det allmänna vaccinationsprogrammet enligt en snabbare tidtabell ( se tabell 16). Kontrollera om barnet har ärr efter BCG-vaccination (på vänster lår eller överarm, ibland höger lår eller överarm). Finns det inga ärr, skall man först utföra Mantouxtestet (se Vaccin mot tuberkulos (BCG)) för att förvissa sig om att barnet inte är tuberkulossmittat. BCG-vaccination ges endast till barn under 7 år med negativt resultat på Mantouxtestet.
I många länder får barnen flera doser poliovaccin (OPV eller IPV) redan under första levnadsåret. För barn som flyttat till Finland rekommenderas sammanlagt fyra doser poliovaccin före skolåldern. Av dessa doser bör minst två ges när barnet är över 1 år gammalt. Om den första dosen poliovaccin har getts när barnet var 1 år eller äldre, räcker tre doser för ett grundskydd. (Se Vacciner mot polio.)
Ovaccinerade vuxna asylsökande skall ges skydd mot difteri, tetanus och polio när asylansökan har godkänts. Det kortast möjliga vaccinationsprogrammet för barn och vuxna finns beskrivet i
tabell 16. Det går givetvis att hålla längre dosintervall och att ge färre vacciner vid ett och samma vaccinationstillfälle. Därtill bör man från fall till fall överväga behovet av vaccinering mot hepatit B. Om den som beviljats asyl är bärare av hepatit B, bör man se till att personens närmaste krets skyddas i enlighet med rekommendationen för vaccinering mot hepatit (se
vacciner mot hepatit B). Vid vistelse i Finland är det vanligen inte nödvändigt att använda sådana vacciner som inte hör till det allmänna vaccinationsprogrammet i Finland. (på finska).
Vaccinationsprogram i olika länder
(på finska)