Nya kombinationsvacciner: vacciner mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio och Hib

Vaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta (acellulärt), polio och Hib (DTaP-IPV-Hib)

Vaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta (acellulärt) och polio (DTaP-IPV)

Boostervaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta(dtap)

Boostervacciner mot difteri och stelkramp (dT)

Kikhosta. Kikhostevaccinering inleddes i stor skala med vaccin av helscellstyp år 1952. År 1957 tog man i bruk ett kombinationsvaccin mot difteri, stelkramp och kikhosta, där kikhostekomponenten var av helcellstyp (DTwP). De stora landsomfattande kikhostepidemierna har försvunnit sedan dess, men lokala epidemier förekommer fortfarande. År 2003 förekom i Finland 1 261 laboratorieverifierade kikhostefall. I fråga om större barn och vuxna, som kan ha haft hosta en längre tid, görs diagnosen på grundval av en antikroppsbestämning. När det är fråga om små barn (< 3 år) upptäcks sjukdomsfallen vanligen med hjälp av PCR-metoden. Det verkliga antalet kikhostefall är emellertid många gånger större än antalet diagnostiserade fall, eftersom sjukdomen hos vaccinerade uppträder i lindrigare form med otypiska symtom, och eftersom alla symtombärare inte heller söker sig till undersökning (se bild 5). Barn och vuxna som lider av otypisk kikhosta utgör en risk för barn under 6 månader vilkas vaccinskydd inte är tillräckligt starkt för att förebygga sjukdomen och för vilka sjukdomen kan vara livshotande. Typisk kikhosta förekommer i Finland endast hos ovaccinerade barn som inte har uppnått 3 månaders ålder och hos barn som har fått bara en enda DTwP-dos.

Den 4-dosserie av DTwP-vaccin som har använts hittills ger ett relativt bra skydd mot kikhosta som varar i cirka tre års tid. Ett partiellt skydd kvarstår ännu efter detta. Vaccinerade drabbas inte av klassisk kikhosta utan av en lindrigare variant med hostanfall och slemkräkningar som kan pågå i flera veckor. "Kiknande" förekommer sällan. På grund av vaccinets gradvis avtagande effekt uppträder kikhosta framför allt bland skolelever på de lägsta klasserna. Det allmänna vaccinationsprogrammet har därför kompletterats med en boosterdos (dtap) för 6-åringar från och med år 2003.

Det kombinationsvaccin med en kikhostekomponent av acellulär typ som togs i bruk från ingången av år 2005 ger ett skydd mot kikhosta av ungefär samma varaktighet som det som ges av helcellsvaccinet. Enligt det nya vaccinationsprogrammet skall skyddet förstärkas i 4-årsåldern och i 14-15-årsåldern. Under övergångsperioden mellan det gamla och det nya vaccinationsprogrammet skall en boostervaccination (dtap) mot kikhosta ges i stället för dT-vaccin till sådana barn i åldern 11-13 år som inte har fått dtap-vaccin i 6-årsåldern. Genomgången kikhosta utgör inte något hinder för vaccination.

Difteri är en sjukdom som orsakas av bakterien Corynebacterium diphteriae. Difteri var ännu på 1940-talet en allmän sjukdom bland barn i hela Europa. Hos tio procent av alla ovaccinerade insjuknade gav bakterietoxinet upphov till komplikationer, som i en tredjedel av fallen ledde till döden. En genomgången C. diphteriae-infektion kan, lika lite som en vaccination, förhindra att individen blir bärare av difteribakterier eller får en ny smitta som kan uppträda i form av lokala svalgsymtom. Eftersom genomgången difteri inte alltid ger immunitet, skall insjuknade vaccineras efter konvalescensstadiet. I fortsättningen skall de få boosterdoser i normal ordning.

Genom heltäckande vaccineringar av barn kunde difterin utrotas i industriländerna under loppet av 1960-talet. Sedan dess har sjukdomen hållits borta från Europa, med undantag för Ryssland, Ukraina och Kaukasien. I dessa länder samt i Centralasien ledde en difteriepidemi i början av 1990-talet till tiotusentals sjukdomsfall. Epidemin började avta 1995. Under första hälften av år 2001 ökade emellertid antalet difterifall åter oroväckande, bl.a. i Ryssland, där 909 sjukdomsfall och lika många bärare av difteribakterien rapporterades. I S:t Petersburg ökade antalet sjukdomsfall trefalt jämfört med år 2000. Största delen av de insjuknade var vuxna. Sedan 2002 har antalet sjukdomsfall minskat något i Ryssland, men smittrisken är fortfarande stor. I de baltiska länderna var antalet sjukdomsfall under epidemin betydligt färre än i Ryssland, och under senare år har det förekommit endast enstaka fall.

I Finland har man efter 1992 konstaterat sammanlagt 14 fall av difteri, av vilka nästan samtliga härstammade från Ryssland (se bild 6). Två av de insjuknade dog: en medelålders man som insjuknade i september 1996 och ett ovaccinerat spädbarn som insjuknade i slutet av år 2001. Det hittills sista fallet av difteri konstaterades i december 2001.

Efter det att difterin försvunnit från vårt land på 1960-talet fortsatte barnvaccinationerna i enlighet med Medicinalstyrelsens program med fem DTwP-doser ända fram till år 1978, då vaccinationerna av barn i åldern 5-6 år upphörde. Inom försvarsmakten gavs difterivaccinationer under åren 1943-1973 och på nytt från 1990 (dT). År 1989 togs dT-vaccinet i bruk för vaccination av vuxna och 11-13-åringar. Detta har lett till en förbättring av difteriimmuniteten inom de yngre åldersklasserna. Alla som reser till Ryssland bör dock förnya sitt difteriskydd, om det har gått mer än tio år sedan senaste vaccination.

Stelkramp. Sporer av bakterien Clostridium tetani förekommer i marken, vilket innebär att stelkrampsrisk alltid föreligger i samband med smutsiga sår eller djurbett. Tetanusvaccinering inleddes i vårt land år 1956 inom försvarsmakten med vaccinering av beväringar (T). År 1957 inleddes vaccination av barn på rådgivningarna (DTwP). Varje år insjuknar några personer i vårt land i stelkramp; de flesta är ovaccinerade medelålders eller äldre människor (se bild 7). Stelkramp hos nyfödda är fortfarande en vanlig dödsorsak bland nyfödda i utvecklingsländerna, men förekommer inte i Finland.

En genomgången stelkrampsinfektion ger inte immunitet, varför även personer som har haft stelkramp bör vaccineras i normal ordning.

Polio, se Vacciner mot polio

Hib-sjukdomar, se Vacciner mot Haemophilus influenzae typ b