De vacciner mot hepatit A som används i Finland finns uppräknade i tabell 27.
Havrix 1440 ELISA U/ml; GlaxoSmithKline, Belgien.
Epaxal; Berna, Italien
Epaxal: Engångssprutor med vaccin i förpackningar om 1 x 0,5 ml per förpackning.
Havrix 1440 ELISA U/ml: Engångssprutor med vaccin i förpackningar om 1 x 1 ml, 10 x 1 ml och 1 x 0,5 ml (barndos).
Vaccinet förvaras vid +2...+8 oC. Det förstörs vid frysning.
Havrix 1440 ELISA U/ml: En dos (1 ml eller 0,5 ml) vaccin innehåller renade hepatit A-virus som avdödats (inaktiverats) med formaldehyd och adsorberats på aluminiumhydroxid. Virusen har odlats i humana diploida celler. Som konserveringsmedel har använts fenoxietanol och formaldehyd.
Epaxal: En dos (0,5 ml) innehåller hepatit A-virus som adsorberats på influensavirusvirosomer. Hepatit A-virusen har odlats i humana diploida celler. Hönsägg och fosfolipider (lecitin och kefalin) har använts som hjälpsubstanser vid framställningsprocessen.
Vaccinerna är avsedda för immunisering mot hepatit A av personer som skall resa till områden där hepatit A förekommer endemiskt, eller som av någon annan anledning behöver skydd mot hepatit A-smitta. Enligt förordning av social- och hälsovårdsministeriet ges vaccin mot hepatit A som en del av det allmänna vaccinationsprogrammet till sprutnarkomaner och personer i deras närmaste krets samt till personer som på grund av blödarsjuka får blodplasmapreparat. Personer som inte tidigare har fått vaccin mot hepatit B, kan ges ett kombinationsvaccin mot hepatit A och B.
Vaccinering mot hepatit A rekommenderas för personer för vilka följderna av en leverinflammation kan vara allvarligare än vad som vanligen är fallet (patienter med kronisk leversjukdom, bärare av hepatit C- och hepatit B-virus). Också på vissa arbetsplatser kan risken att exponeras för hepatit A-smitta vara större än normalt. Vaccinering kan vara till nytta för anställda vid flyktingcentraler eller vattenreningsverk och för dem som arbetar på dagvårdsplatser där det finns barn i blöjåldern.
Havrix 1440 ELISA U/ml: Före användningen skall vaccinet omskakas väl så att en homogen, svagt opaliserande, färglös suspension erhålls.
Epaxal: Vaccinet utgör en klar färglös vätska som är färdig att användas som sådan. Den bör injiceras omedelbart efter öppnandet av engångsförpackningen.
Havrix 1440 ELISA U/ml: Dosen är 1 ml för 16 år fyllda personer och 0,5 ml för personer i åldern 1-15 år. En boosterdos ges 6-12 månader senare. Havrix 1440 ELISA U/ml skall ges intramuskulärt (i.m.), helst i överarmsmuskeln, och när det gäller små barn i lårmuskeln.
Epaxal: Vuxna och barn över 1 år skall få en dos på 0,5 ml och en boosterdos efter 6-12 månader. Epaxal skall ges intramuskulärt (i.m.), helst i överarmsmuskeln. Vaccinet kan också ges under huden (s.c.) i överarmen till personer med koagulationsnedsättning.
Havrix 1440 ELISA U/ml och Epaxal: Antikropparna är på en skyddande nivå två veckor efter vaccinationen hos över 80 % av de vaccinerade, och en månad efter vaccinationen hos över 90 % av de vaccinerade. Vaccinerna skall helst ges senast två veckor före avresan. Efter grundvaccinering (två doser) varar skyddet åtminstone tio år (enligt prognosmodellerna 20 år). Samma boosterintervall gäller för dem som har fått Havrix 720 ELISA-enheten (en serie på tre doser).
Inom ett dygn efter vaccinationen uppträder hos cirka 15 procent av de vaccinerade lindriga lokala symtom av övergående art, och hos cirka 20 procent lindrig huvudvärk, trötthet och feber. Allvarliga biverkningar är ytterst sällsynta. Ju fler doser en person har fått, desto mindre är risken för biverkningar. Det förefaller som om Epaxal skulle ge färre biverkningar än sådana vacciner som är adsorberade på aluminiumadjuvans.
Allmänna kontraindikationer. Vaccinernas eventuella verkningar på fosterutvecklingen har inte undersökts. Vaccinet kan dock ges till gravida, om sjukdomsrisken bedöms vara stor (t.ex. vid resor och epidemier).
Hepatit A är en infektion som sprids genom förorenad mat eller förorenat dricksvatten, men viruset kan också smitta från människa till människa. Hepatit A är en vanlig sjukdom i utvecklingsländerna, de baltiska länderna och de forna OSS-länderna (tidigare Sovjetunionen). Det är inte heller någon sällsynt sjukdom i Öst- och Sydeuropa. Ännu på 1950-talet var hepatit A en vanlig sjukdom i Finland, men tack vare förbättrad hygien är sjukdomen numera sällsynt (se bild 12). De som är födda i Finland efter 1950 saknar vanligen naturlig immunitet mot hepatit A. Om de blir smittade utomlands kan de sprida sjukdomen till sina närkontakter, vilket kan leda till mindre utbrott av hepatit A. Speciellt småbarn i blöjåldern fungerar ofta som smittkälla.
I Finland konstaterades hepatit A-epidemier 1994 och 2002, i första hand bland sprutnarkomaner. År 2002 lyckades man begränsa spridningen av epidemin i huvudstadsregionen genom massvaccinering vid hälsorådgivningsstationerna för missbrukare.
Infektionen ger hos de flesta vuxna tydliga kliniska symtom av varierande svårighetsgrad. I värsta fall utvecklas en svår leverinflammation som kan leda till döden. Hos små barn är infektionen oftast symtomfri. Kroniska infektioner av den typ som tillstöter vid hepatit B eller C utvecklas inte. En gammaglobulininjektion (2 ml) som getts före en exponering ger ett cirka 80-procentigt skydd i 2-4 månader. Gammaglobulin kan användas som alternativ till vaccin i epidemisituationer, då ett stort antal människor snabbt måste få skydd mot smitta.